Jag har alltid tyckt om skrivande, och en roman är egentligen det jag helst vill skriva, men jag tenderar att bli distraherad från längre projekt innan de hinner uppnå någon kritisk massa. Så det blir mest noveller, ofta i samband med någon tävling. För en deadline ökar min arbetsmoral med faktor mycket.

Men jag arbetar på det!

Här är det i skrivbordslådan som jag vågar visa upp för utomstående.

Novellen Insula Vir finns publicerad i antologin Med bläck på moln.

Världen tystnade kring Martin när han slog i vattnet och försvann under ytan. Den orangea overallen tyngde ned hans kropp, men med kämpande rörelser lyckades han ta sig upp till de uppiskade vågorna och oväsendet från helikopterns rotorblad.
   'Ni befinner er nu 400 meter väst om Insula Vir,' skränade en röst ur helikopterns högtalarsystem, 'så det är lika bra att ni börjar simma. Den civiliserade världen vill inte veta av er mer!' Martin såg på de femton män som kämpade mot vågorna bredvid honom i vattnet. Några skrek och viftade mot helikoptern som återvände till hangarfartyget de kommit ifrån, andra kunde knappt hålla huvudet över vattenytan.
   'Hur hamnade jag här?' tänkte han och började simma.

Två andra från helikoptern stod redan på stranden när Martin vadade i land. En storvuxen vit man med rakat huvud bar sin overall nedvikt och visade provokativt upp hakkorstatueringar på sina kraftiga överarmar. En bit från honom stod en liten asiat och såg sig förskrämt omkring. Med dem fanns tre andra män. Två bar automatvapen och mellan dem stod en kortväxt korpulent man med ett mycket olustigt leende på läpparna.

I mörkret fanns tryggheten. Andra fruktade mörkret i de illa upplysta gångarna, men Henry gillade det. Det hade han alltid gjort. I mörkret fanns tryggheten. Han visste att om han kröp ihop i en vrå och inte gjorde några ljud så blev han osynlig för vem eller vad som än jagade honom. Inte för att han någonsin blivit jagad annat än på lek, men vetskapen om mörkrets trygghet hade alltid varit lugnande. Nu kände han för varje steg han tog hur han lämnade mörkrets trygga famn för den skrämmande okända världen utanför.
   Den tjock dräkten gjorde varje rörelse seg och motsträvig. Redan efter femtio steg hade svetten börjat sippra fram över hela hans kropp, och fått undertöjan att klibba fast vid ryggen. Den tätslutande masken med sitt tjocka andningsfilter gav honom känslan av att långsamt bli kvävd, och han måste varje sekund kämpa mot impulsen att slita av sig den för att få luft. Men han visste att det inte gick.
   ”Aldrig gå bortom Den Gula Draken utan skyddsdräkt!”
   ”Aldrig öppna dräkten bortom Den Gula Draken!”
   Då skulle Gammel-strålarna ta honom. Henry mindes allt för väl hur Sven triumferande kommit tillbaka med öppen dräkt och berättat att det inte alls var något farligt där uppe. Han kunde se de vuxnas

5 april - söndag

Jaha, så hur börjar man. Hej? Äh, det känns ju bara dumt. Det stod i artikeln att man skulle förhålla sig till dagboken som om det vore en människa man pratade med, men en människa som inte visste något om en. Om jag nu har kommit så långt att jag har köpt mig en blank bok och faktiskt sitter och skriver i den så är det väl lika bra att löpa hela linan ut och inte fega ur.
   Anledningen till att jag sitter här och skriver är att jag läste i tidningen att inom psykvården så fanns det många av de som kände att de inte hade något att prata med och förtro sig till som blev hjälpta av att föra dagbok och få ur sig tankarna den vägen. Och det, eller snarare den jag behöver prata om är Angelica. Hon jobbar på samma ställe som jag, och jag är kär i henne. Så, då var det sagt. Jag är kär i henne, och har varit det i princip sen den första dagen vi träffades. Det är mer än ett år sen nu.
   Jag kanske ska skriva några ord om jobbet. Det är en medelstor budfirma i en av landets större städer. Men jag är ingen budkille eller så, jag jobbar på godsmottagningen och lagret. Jag är den ende på lagret, så det blir lite ensamt, men å andra sidan så får jag ha allt

Poesi är ett format som borde passa mig, men det är sällan jag hittar något att skriva om, utan att det bara blir jönseri av det.

Här är två dikter och en diktsvit som kom till när jag läste Litterärt Skapande på Stockholms Universitet.

Diktsviten Kärleksfulla ögon finns publicerad i antologin Slutförvaring.

I Kårspexets manusgrupp fick jag för första gången prova på att skriva själv för scenen. Hittills har jag bara avslutat en pjäs på egen hand, men de pågående projekten är desto fler.

Under min tid på KTH (och även därefter) blev det en hel del sångtexter, både av studentikos karraktär, texter till Kårspexet och Elogen, och mer regelrätta nubbevisor. Har vunnit pris för bl.a. bästa text (Solskensbulle) i Sångartäfvlan på KTH och har fyra gånger vunnit Elektros interna sångtävling.

Hittills har jag inte lyckats kvala in till SM i nyskrivna snapsvisor, men jag ger mig inte så lätt!

Här är ett urval av texterna, en mer komplett samling hittas i Sångtextarkivet.